Mission Codename: Amore e Bocce!

Operative: Agent Red

Objective: Send Agent Red on vacation in Mendocino, knowing full well that he’ll stumble on to a great wine find for our Operatives

Mission Status: Accomplished!

Current Winery: Brutocao Cellars

Wine Subject: 2005 Quadriga

Winemaker: Fred Nickel

Backgrounder: The Wine Spies have waited a long time to finally bring you today’s wine. Why? That’s Top Secret, but what we can tell you is this: Today’s wine is an incredible wine whose many awards are instantly justified the moment you take a sip! Read Agent Red’s tasting notes and mission report below

Wine Spies Tasting Profile:

Look – Deep garnet to burgundy in color with a heart of perfect garnet, great clarity (take the wine outside an look at it in the sunlight… brilliant!), color concentration with to the edges of the glass. When swirled, the wine exhibits a fast-moving surface and a great springy quality, with chubby legs that streak down the inside of the glass

Smell – Perfumy natural aromas with deeply exquisite layers of sweet cherry, smoky mixed berry jam, dark stonefruit, cedar, tobacco, leather and mild exotic spices

Feel – Very plush and velvety, very round at first, then the wine coats the entire mouth as velvet tannins grip the tongue and cheeks

Taste – Layers of earthy and smoky black cherry, mixed dark stonefruit, soft balck and white pepper, with a tail of tart cherry and mildest leather and oak

Finish – Huge, bright and delicious with warm, velvety tannins and flavors that linger a long time

Conclusion – This is a FANTASTIC wine that reminds us of authentic old-world Italian field blends, but with richer, brighter and more fruit-forward flavors. This velevety smooth wine should be an instant ‘budget’ favorite for our Operatives. A multiple award-winner that deserves all of the accolades that it has received, you’ll find this wine to be a great companion for your casual dining or fanciest meals. Unlike some of the gigantic California wines you may be used to, this wine will not challenge your food-matching ability as it works with almost anything – without overpowering your food choices. If you have been looking for a beautifully delicious red blend, we’re confident that this one will surely please.

Mission Report:

“No, Man, it’s Brut-o-co!”

The other man insisted, “Dude, I’m telling you, it’s Brut-o-cow!”

And so the argument went on for several long minutes. I was Mendocino, taking some much needed R&R and practicing my Bocce. Trying to, at least, but these guys on the neighboring court were driving me crazy.

I could take it no longer and, since I knew all about the winery they were arguing about, Brotocao Cellars, I finally interrupted. “Fells,” I said as calmly as I could. “Let me settle this for you. Both us you have it almost right. It’s Brut-a-co, trust me, I know.”

They both smiled at me widely. This was not the reaction I had anticipated. Given the testy tone of my voice, I anticipated some sort of push-back. Instead, these guys seemed happy at my inturruption.

“Reeeealy,” said one of the men. “Is that so?”

“Indeed,” I replied.

The larger of the two men walked over to me, his former grin now a look of – was it disdain? I flashed on my martial arts training… and my heart sank. I may be a decent foil fencer, but suddenly I felt like I could use a little Kung Fu.

The big man shot his hand out toward me. I braced myself and shut my eyes tight. Nothing happened. After a few moments, I peeked out of one eye – and saw the man now grinning even more broadly than before.

He said, “I’m Steve Brutocao! Nice to meet you.”

I relaxed and placed my hand in his. The image of a baby shaking hands with a catchers mitt flashed in my mind. I’m not the biggest guy, but Steve Brutocao was a strapping bear of a man.

Steve introduced me to his Bocce partner and then explained that they were joking about how his family name is so badly butchered. It seems that few people get the name right and Steve was pleased to hear my perfect pronunciation.

I explained that I was planning to visit the winery during my trip, and he invited me up for a private tasting. His 2005 Quadriga was the highlight of the night and before the night was over, Steve had agreed to allocate a small quantity for our Operatives.

Thanks, Steve, your Quadriga is an incredible treat. I’ll be picking up a case for my own cellar today!

Wine Spies Vineyard Check:

The location of the Brutocao tasting room in Hopland can be seen in this satellite photo.

The more typical version is Risotto al Barolo, that I already cooked last March .

Paolini promotes his recipe as cheaper, given the different prices of Barbera   and Barolo .

Easy risotto, the greatest moment during the preparation is the intense perfume in your kitchen of wine. I really appreciated it, it remembered when I was going to grape yard with my grandfather in late summer days. Barbera smells like my family homemade wine, no more produced being a responsibility of the grandparents. How I miss these moments of quietness, slow life and bright colours in the sky. They are in my idyllic mind word, the core of all my current dreams. 

RISOTTO WITH BARBERA

In black Paolini’s dose, in red my dose for 2 people

300 gr rice (150 gr)

60 gr butter (20 gr)

½ shallot (1/4)

Bay leaf

4 dl Barbera wine (half glass)

Chicken broth

40 gr grated Parmigiano Reggiano (2 tablespoons)

Black pepper

In a saucepan, bring the broth to a simmer and keep warm.

In a separate pan, stir shallot and olive oil for some minutes, avoiding that shallot becomes brown. In case add some water.

Add the rice, cook, stir it with a wooden spoon until it starts to turn translucent. Add the bay leaf and almost all the Barbera wine, just leave out 4 tablespoons (2 tablespoon), and wait it is absorbed completely before adding broth.  Stir occasionally.

When the rice is ready, close fire. Eliminate the bay leaf. Then add the butter, black pepper,  Parmigiano Reggiano and the remaining wine. Stir to incorporate.

Serve immediately, just wait 2 minutes.

What is better, Barolo or Barbera risotto ?

Being tasted early the Barolo version, my memory prefers it. The recipes are the same. The choice of the wine is motivated by tastes and budget. But the guinea pig liked both.

**********************************************************

 For the Italian speaking, ecco la ricetta del Risotto alla Barbera proposto da Davide Paolini nel suo libro Gastronauta. Recipes of the memory and the art to buy food. Libro interessanti, stimolante perchè basato su ricette della tradizione che richiamano ai sapori dei piatti della nonna o della mamma. Me lo hanno regalato, grazie Laura, e lo sfoglio quando non so cosa cucinare.

Il risotto alla Barbera ricalca fedelmente la ricetta del risotto al Barolo.

RISOTTO ALLA BARBERA

In nero le dosi di Paolini, in rosso le mie dosi per due persone

300 gr riso (150 gr)

60 gr burro (20 gr)

½ scalogno (1/4)

1 foglia di alloro

4 dl Barbera (mezzo bicchiere)

Brodo di carne

40 gr Parmigiano Reggiano grattuggiato (2 cucchiai)

Pepe

Scaldare il brodo di carne (lo ammetto, ho usato il dado). Scaldare in una padella l’olio con lo scalogno tagliato a fettine sottili. Evitare che lo scalogno si colori. A volte io aggiungo poca acqua.

Aggiungere il riso e farlo tostare. Per aromatizzare aggiungere una foglia di alloro. Aggiungere il vino, lasciando da parte 4 cucchiai (2 cucchiai) e aspettare che evapori completamente. Infine unire gradualmente il brodo. Cuocere mescolando di tanto in tanto.

Togliere la foglia di alloro. Spegnere il fuoco a fine cottura e aggiungere il burro, il Parmigiano Reggiano ed il vino lasciato da parte. Mescolare e servire caldo.

Paolini propone il Barbera anche per una questione economica. Mi è sembrato che questo risotto fosse più contadino al sapore, mi ricordare il profumo del vino che faceva mio nonno. Insomma, è un risotto che piace alla memoria. Mentre al gusto raffinato, prevale sicuramente il risotto al Barolo.

Per il mio risotto al Barolo andate qua.

Voi cosa preferite?

Conoscete altre ricette di risotti incentrati sul vino?

E si dice, Risotto al Barbera o alla Barbera?

Ronco Malo Barbera d’ Asti is produced by Piemontese vintners Vittorio Bera et Figli which is located in the Langhe hills in the town of Canelli. Bera et Figli is most famously known as the first family owned vineyard to start bottling and marketing Moscato d’ Asti in 1964. Again, this is another vineyard producing their wines organically, although I didn’t know that until I was doing a little research on the internet. A quote from one of their exporters: “In the Azienda Bera vineyards the ecosystem is alive: an abundance of snails is proof of a harmonious environmental balance.”

Well organic or not the Ronco Malo did not disappoint, I was thoroughly impressed as we had it with some fabulous homemade (wife made) sun-dried tomato Risotto and braised brussel sprouts.

My Tasting Notes –

Nose – Cherry, blueberry, leather/coffee, currant, bacon, green olive

Taste – prune, fig, earthy funk, cooked veggies, cranberry sauce (thanksgiving style)

Mouthfeel – medium to full body, with generous but balanced acidity

Finish – long with leathery tannins

The acidity in the wine paired nicely with the creamy Risotto and the brussel sprouts heightened the cooked veggie notes in the wine and vice versa. With very smooth tannins that I wrote down as leathery but bordered on velvety, you could enjoy this wine by itself or with a dish that exemplifies the flavors of the Piemonte region as I did. Although the 2005 is drinking great now, based on its structure you could definitely hang on to it for a while longer.

Bravo Ross, great pick!

Cheers!

]]> http://lisetta.wordpress.com/?p=698 Mon, 25 Aug 2008 12:47:20 +0000 lisetta http://lisetta.wordpress.com/?p=698 I rarely drink; it spins my head and blurs my words, leaving me to sound goofier than I typically do. Unlike most foodies I know, I don't particularly like this feeling. Tonight was no different, even though I only drank two glasses.

We started at Tria, where I chose a bold red from a region I’ve never visited:

AGLIANICO DEL VULTURE "IL VIOLA," TENUTA LE QUERCE, '04 (Basilicata, Italy) Al-ya-nee-co is the star of southern Italy: definite tannin, sweet cherry fruit, violets, tar and leather

My Italian friend got:

NEGROAMARO "SANTI MEDICI," CASTEL DI SALVE, '07 (Apulia, Italy) Bright and fruity Black-raspberry flavors with sweet Spice from native grape of the heel of the boot

BARBERA D’ASTI, ARALDICA, ’05 (Piedmont, Italy) Pride of Piedmont—juicy, immensely quaffable, unabashedly delicious with soft blackberry fruit

The aglianico was too bold for me sans food, but the negroamaro was just right. To accompany the drinks, we ordered bruschetta with gorgonzola and fig. I obviously had nothing to do with the ordering, but have to admit that I really liked it. Could it be that my tastes have changed and that the blues have suddenly become appealing?

Had I any idea that we would continue the evening at Matyson, I'd have surely slipped my camera into my purse. Started off with fried Virginia oysters with corn & bacon chowder, tomato coulis. Gasp. Then on to Serrano Wrapped Alaskan Halibut with cauliflower & potato puree, curried melon vinaigrette. Wow. Cumin Roasted Duck Breast with charred corn & wild mushroom empanada, goat cheese, huitlacoche-citrus coulis. Sublime. I've remained speechless. Don't know now if it's the wine or the food. Who knew that 'corn smut', a fungus, could taste so good? Great American chefs, apparently.

The dinner was perfect. I love trying new foods; especially when they're works of art. The most interesting thing about this short bus ride to 'Italy' tonight was that it actually connected me to more exciting 'American' sensibilities. Funny how that works. Lots of mystery in my life these days. Grazie mille!

Vi var överraskande oberörda av 2004 Gallina i november. Snygg doft, men lite konstig i munnen, och stryk av utagerande Bionzo i familjekampen. Nu då?

Lugn, bara lugn. Den här gången är den lilla noshörningen, förlåt, den lilla hönan, i toppform. Doften är förförisk och kryddig med körsbärskärnor i anfallet. En touche av mild och ädel ålderdom vilar över intrycket, men det är bara i jämförelse med hur de här vinerna doftar som ungdomar - allt är vitalt och oanfrätt. Gott! Lite choklad och vanilj från faten är väl integrerade, och så finns något tropiskt i den mogna frukten som är svårt - och knappast intressant - att ringa in.

Barberasyran är fräsch och fin i munnen, kroppen slankare än man anar med tanke på den slösande mörka körsbärsfrukten. Gallina går inte lika mycket på knockout som Bionzo, utan är mer lågmält snygg med utmärkt balans. Lite lakrits, fänkål och skoputs sätter nålen i Piemonte. Nästan överraskande elegant, men med bra intensitet i smaken. Helt enkelt den bästa nollfyra vi har druckit från bröderna i Castagnole, om vi bortser från barbaresco. Jag minns inte detaljerna, men undrar om inte novemberflaskan helt enkelt kan ha varit lite varm. I så fall är det slakare lina än vanligt att balansera på.

Det tar ett tag med öppen flaska, men sedan kommer de spinettska nyanserna tassande som huskatter och kryper upp i knät: Bittermandeln, flera inkarnationer av svarta vinbär, och nyskalad banan. Till och med jordgubbar går att hitta i övertonerna. Och så rena och söta körsbär som dominerar eftersmaken.

Inga svaga lårbenshalsar här, inte. Bara det fokus i uttrycket som vi alla hoppas på nel mezzo del cammin di nostra vita. Fast med trädgårdsrosor runt omkring i stället för mörka, läskiga skogen.

//anders

Vigna Moren (24,90€) väri on konsentroituneen rubiini. Tuoksussa ovat esillä luumu ja kirsikka, ruusu sekä pehmeä lakritsi. Maultaan viini on tummanpuhuva, mutta erittäin pirteä, kiitos intensiivisen happorakenteensa. Sen loppumaku on pitkän puoleinen ja sitä sävyttää alkoholin tuoma raamikkuus.

Vigna More joutuu tyytymään keltaiseen tähteen hintansa (24,90€) vuoksi, vaikka sen maku on viehättävä. Julma maailma. Heikommalla alueella Moren mahdollisuudet olisivat paremmat, mutta niin kauan kuin maan mainio Rive barbera on sekä edullisempi, että parempi, vihreää tähteä ei heru. Jos et usko minua, tsekkaa uusin Decanter, jossa Riven tuore vuosikerta valittiin barbera-testin parhaaksi ostokseksi. Vigna More on silti Boffan lippu pois infernaalisesta pannasta, sillä korkea hinta saattaa olla maahantuojan heiniä. Jos kukkaro antaa myöten, kannattaa Boffan More testata keskinkertaisesta hinta-laatu-suhteesta huolimatta. Tämä barbera ikääntyy tyylillä (ainakin viisi vuotta). Ole kuitenkin kärppänä tilauksen yhteydessä, ettet tilaa väärää Boffaa.

Kenelle: sille, joka on kolunnut monopolin perusvalikoiman barberat läpi

Kenelle ei: sille, joka ei usko toisiin mahdollisuuksiin

Mikä: Barbera-rypäleestä tehty punaviini Italian Piemontesta, jonka luonteen voisi tiivistää muotoon: vähemmän tanniineja kuin cabernetissa, enemmän happoja kuin merlotissa.

****

Read more of my wine reviews: jamesthewineguy.wordpress.com

© 2008 James Meléndez / Jaime Patricio Meléndez

Xics, amunt València!

Una cima delle due ruote, nel senso che è uno dei più alti di sempre nel suo mestiere. A vederlo, Marco Simoncelli, non sembra proprio uno che in moto va forte. Tolto il casco la sua testa esplode di riccioli che lo rendono simile al suo amico Valentino Rossi, ma sovverte le apparenze non appena monta sulla sua Gilera. Come ieri, dove al Sachsenring è stato di nuovo il più veloce nella classe 250 cc, la cara «quarto di litro».

Agli iberici non sono piaciuti alcuni contatti avvenuti tra lui e i loro idoli, Bautista e Barbera, ai Gp di Jerez, Estoril e Donington. Ora li osserva dall'alto al basso della classifica, Simoncelli. Senza alcuna vergogna, perché fu lui il primo ad andare a chiedere scusa ai suoi colleghi e soprattutto perché in testa al mondiale ci è arrivato con una moto non ufficiale e meno competitiva dei suoi avversari. Vetrina non da poco il primato, tanto che ora viene accostato alla Moto Gp: «Il mio amico Valentino - spiega Simoncelli - mi ha consigliato di vincere il titolo prima di passare di categoria. Non escludo nulla comunque, neanche un'altra stagione in 250 cc». Provare ad accontentare il Dottore però non costa nulla e lui ce la metterà tutta.

Simone Di Stefano - Pubblicato su L’Unità del 14-07-2008

(abbiamo un template e il nome proprio in comune ma non siamo parenti).

- Una notizia: Barbera editore ha appena ripubblicato in edizione economica (cioè in brossura anziché hardback), Tutto in una notte di Tony Parsons, tradotto dal sottoscritto. L'editore ha avuto anche l'idea (tutto sommato buona, secondo me) di ribattezzare il tomo Dio salvi Lennon.
(Il titolo originale era Stories We Could Tell, "Le storie che potremmo raccontare", allusione a un brano di John Sebastian di cui si parla nel testo; a suo tempo scartai la traduzione letterale del titolo ma sinceramente non ricordo cos'avessi proposto all'editore).

La Spinettas Bionzobarbera från 2004 var vansinnigt charmig i fjol, både på Creutzgatan och hos spinettorna i Castagnole. Nu är den fortfarande mörkt lilaröd, men börjar få tydliga mognadsdrag i färgen. Näsan är så lätt att känna igen, med sina svarta vinbär - marmelad och sommarfräsch buske - och fatiga övertoner av bittermandel och barberanagellack. Den är lika yppig som sist, med mörka mogna körsbär, örtiga kryddor och en söt fikonsky. Doften har egentligen inte skiftat så mycket, möjligen fått ett lite äldre stråk, som förra säsongens syltkrukor, och hallonparfymen har lagt sig.

Geyserville är något så ovanligt som en zin med lagringskrav, och nollfemman är förstås inte klar än. Men de brukar ha en babycharm som lockar till barnamord, och dessutom vill jag ta tempen på den här för att veta hur jag ska hantera syskonen. Doften är, så klart, mycket yngre än italienarens - men de har absolut mycket gemensamt, framför allt i krysset mellan likörtonad spetsfrukt och kryddig ek. Geyservilles lufttorkade fat känns lite mer vaniljtonade mot Bionzons aromatiska profil. Björnbär, blåbär och moreller ger tydlig Ridgekänsla. Och så mjölkchoklad och några droppar likör.

Barberan känns saftig och duktigt syrlig i munnen, vilket förstärks av att frukten har börjat glesna. Mognare drag tar också plats på fruktmosets bekostnad; löv, tobak, tomatplanta. Det är ont om tanniner och huvudintrycket är att vinet inte riktigt har strukturen för lagring. Det var godare i fjol, med slösande rika och högextraherade körsbär och vinbär. Nämnde jag lakrits?

I andra glaset visar Geyserville upp snyggt fokus utan syltboja om foten. Rik frukt är rätt ord, med björnbärsmarmelad och cassis toppat med en snygg pepprighet. Balansen är bra och strukturen ganska fast. Det är uppenbart varför jag gillar Geyserville med mer ålder under korken, när frukten blivit mer dekadent. Visst är den god i dag, men känns som en puppa som en dag får vingar, färger och mönster. 2005 är fyrtionde årgången av zinblandningen, som har 17 procent carignan från 120-åriga stockar och en skvätt petite sirah - ovanligt lite den här gången, eftersom zinfandelfaten hade så ovanligt kraftiga tanniner - och både Paul Draper och recensenterna har verkat mycket nöjda.

Lillebror har inte bara tagit med sig hela familjen, utan hjortfileter också, och dessutom en påse gigantiska kycklingklubbor från pappas prisbelönta uppfödargranne Mowitz i Åkerström. Kanske är det köttet som får vågskålen att tippa över åt Bionzos håll den här gången. Kanske är det syrorna. Kanske, å andra sidan, favoriserar jag bara Italien som vanligt. Och 2005 Geyserville med tre år till på nacken kommer att vara ett strålande vin. Bionzo växer efter hand, luckorna tätas, men nog är det sista valsen och årsbarnet från Gallina-läget hemma ska drickas upp asap.

Det känns i alla fall skönt att alla korsassociationer mellan de här båda producenterna inte bara var hjärnspöken.

//anders

Eller inte. Det är 28 grader ute och de enda som inte får betalt för att vara där är yours truly och femtio procent av Finare Vinare. Rena spavistelsen - och all tid i världen att ta tempen på en del framtida releaser med skaparen (och importören) till hands.

Hur det smakade? Så här.

• 2006 La Spinetta Barbera d'Alba Gallina
Lite väl mycket fat i näsan ännu, men fin, läcker svartvinbärsmarmelad bakom. Något i doften säger sommaräng, och precis när jag ska skriva anis får jag klockren lakritspuck i näsan. Lakrits och vanilj, då, för den som vill bryta ned. Smaken är idel varm frukt med någon restsötma, mogna körsbär med en kant av vinbär och barberakrydda. Rejält med tanniner för en barbera, men lite dämpade syror; å andra sidan var den nog i varmaste laget. Bör tjäna på lagring.

• 2006 La Spinetta Langhe Nebbiolo
Egentligen en juniorbarbaresco från Starderi-vingården, där en del stockar (omkring sju år gamla, enligt signore R) inte kvalar in i toppvinet på några decennier till. F&V hyllade nollfemman, men den ligger fortfarande osmakad hemma. Den här årgången har en tydligt ung och lite parfymerad doft där körsbär, med kärnor och allt, dominerar. Lite hustypiska blomtoner finns, och en köttig komponent som komplicerar bilden fint. Faten är väl avvägda och ger mest lite rostat bröd i näsan.

I munnen är det lika ungt, men med bra tryck och stöddiga tanniner - Giorgios (och vinpressens) bild av 2006 som en mycket strukturerad årgång börjar få eldunderstöd. Det smakar syrliga körsbär med en liten beska, molto Piemonte, och en touch svarta vinbär.

• 2006 La Spinetta Pin
En gammal favorit i Spinettas lineup, den här blandningen av nebbiolo och barbera som döpts efter gammelfar Rivetti. 2006 års upplaga har en superattraktiv doft som öppnar med underbara söta blomtoner ovanpå svarta vinbär, körsbär och bittermandelfat. Bra djup, kryddig och generös; örter och choklad finns också, och efter hand lite nebbiolotjära åt asfalthållet. Smaken är mörksöt, gåtfull och aromatisk, särskilt i fullstort glas senare på kvällen. Cassis, lakrits och örter handlar det om. Pin har en bit kvar för att hitta sin definition, men biter ifrån bra och framtiden känns ljus. Eller mörk, om ni vill.

• 2005 La Spinetta Barbaresco Starderi
Bara tungviktare kvar nu... Den ljusa barbarescon öppnar med superfin hallonfrukt blandad med jordgubbar. Sedan hojtar vi nästan i munnen på varandra, T och jag: Svartvinbärsbuske! Gnuggade blad och allt. Sötfruktig och generös, inte alls hårdfatad som huset ibland får kritik för; lite vaniljkex att lägga marmeladen på bara, och viss kryddighet.

Tyvärr kan smaken inte matcha. Cassis, plommon och tjära finns, men det känns knutet. Giorgio beskrev 2005 som elegant, och Starderi är lätt och fin i munnen men mittsmaken är väl vek och saknar karaktär. Tanninerna är påtagliga och rätt klistriga - herregud, vi sitter och dricker riktigt ung barbaresco här - och lagring krävs förstås, men risken är att den förblir i tunnaste laget för sin stil. Möjligen är jag lite hård på grund av höga förväntningar, men tar man 750 spänn får man tåla höga förväntningar.

• 2004 La Spinetta Barolo Campé
2000 gjorde barbarescobröderna från Castagnole sin första barolo i en nybyggd anläggning i Grinzane Cavour. Vi luktar på 2004 - och hittar en vinnare i en helt egen klass i kväll. Campé har en lite vresig men underbar doft, komplex och mättad, med kött och läder ovanpå rätt traditionella barolotoner av jordgubbssylt, körsbär och plommon. Dessutom kommer tjäran krypande, och en fantastisk blombukett med violer och rosor.

Trots en elegant lätthet är det ett jäkla drag i smaken. Och trots att den drogs upp dagen före är den länge rätt kärv och tjurig, men ändå härligt sötfruktig med jordgubbarna och körsbären från näsan. Löv och pinje ger mer barolocred. Ungt som tusan, men redan oerhört gott och på gränsen till drickbart med en tung köttbit. Det här är ändå en bit från Spinettas barbarescotrio, lite mer traditionellt i stilen och inte lika fruktdrivet. När det gäller fatdiskussionen har huset dragit ned på rostningen under 2000-talet, och jag tycker absolut att det har höjt kvaliteten.

"Not so bad", säger Rivetti om 2004 Campé, slugt leende, och sätter italienskt rekord i nationalsporten falsk blygsamhet. Undrar vad den här kostar när (om? Kom igen nu, Enosvez... f'låt, Enjoy!) den kommer i butik?

Kvällen på snabbspolning för modernt stressade människor: Campé är en strålande barolo som hamnar på önskelistan så fort jag har sålt av en njure. Pin levererar igen och kommer god tvåa om man tittar på ren karisma. Och när barbarescosystrarna från 2005 kommer har jag fått lite bättre ammunition mot en väldigt dyr frestelse. Tack T för trevligt sällskap - det hade nästan känts löjeväckande att sitta där och sniffa mol allena.

//anders

Simoncelli: si, ho aperto una gamba a sua sorella (di Barbera)

Un grande ! ahdsahdsh

  J.Lluís Garcia

Alfiero Boffan Barbera d'Asti Vigna Muntriven väri on rubiini. Sen tuoksu on poikkeuksellisen mausteinen: nenään nousee kahvin ja liköörikonvehtin aromi, joka peittää alleen punaviinimarjan tuoksun tavalla, joka on yhtä eleganttia kuin elefantin pukeminen iltapukuun ennen tanssiaisia. Ylilyönti lienee seurausta grillattujen tammitynnyrien käytöstä, joka tunnetaan lajina, jossa on helpompi mennä liian pitkälle kuin jättää menemättä.

Viinin keskitäyteläisessä maussa on kirsikkaa ja mustaherukkaa, mutta valitettavasti mausta puuttuu struktuuri: viinin tanniinit eivät ole ryhdikkäät (edes barberaksi), vaikka happoja onkin runsaasti ja maku on jollain tapaa liukas: se poistuu paikalta kuin olisi ajanut suojatietä ylittävän koululaisen yli. Varsinaista jälkimakua ei ole, ellei taannehtivien tanniinien hennon rustiikkista kiristelyä lasketa sellaiseksi. Vaikka tasapainosta ei ole tietoakaan, vetää painovoima tämän viinin tiukasti kiinni maahan.

Kyseessä on varsin arkinen viini, jolla on jostain syystä juhlaviinin hinta. Vaikkei viinissä ole varsinaisia teknisiä vikoja, se ansaitsee punaisen tähden, koska sen hinta-laatu-suhde on poskettoman heikko. Kreikkalaisiin mittasuhteisiin Tragedian kasvattaa toinen kaapista löytyvä Boffan barbera.

Olisiko jonkin sortin katumusharjoitus paikallaan?

Mission Codename: Bob’s your Opera singing uncle

Operative: Agent Red

Objective: Secure the latest creation from Kaz Winery

Mission Status: Accomplished!

Current Winery: Kaz Winery

Wine Subject: 2005 Bob’s Aria Barbera

Winemaker: Richard “Kaz” Kasmeier

Backgrounder:

Barbera is one of the most prolific grapes of Italy’s Piedmont. Generally light, fresh and fruity in character, Barbera is fast becoming a favorite of many U.S. wine-drinkers. It is ruby-red in color and darkens as it ages. Furthermore, as it ages Barbera typically loses some of its acidity and grows in terms of aroma and taste components. It was first brought to the United States and planted in Napa Valley by Italian immigrants.

Wine Spies Tasting Profile:

Look – Dark ruby red in color with garnet edges and lots of thin legs that streak down the side of the glass when swirled.

Smell – Big and profound tart fruit including pomegranate; oak, spice and floral components add to the bright and youthful nose on this wine; a subtle herbaceous hint of blackcurrant leaf and vanilla teases as well.

Feel – Tart and tangy with bright acidity and a mild sweetness on the tip of the tongue; medium tannins make this wine medium- to full-bodied.

Taste – Tart concentrated black-fruits and pomegranate with a sour raspberry component with layers of toasted oak and spicy pepper.

Finish – Long and lingering with lots of tart fruit, spice and oak.

Conclusion – If you love Kaz’s unique wines, then this Barbera is for you. This wine packs the tanginess that has made Kaz famous despite being the ‘smallest winery in Sonoma’. Give this wine some time to breathe and it softens.

Mission Report:

Most of our Operatives know that my own interest in wine was first sparked on a visit to the Kaz Winery in Sonoma County. For those that have not read my account, I submit it here for your enjoyment:

I am writing this report on my laptop, which sits perched atop the unpretentious bar in the Kaz Winery tasting room. It is exhilarating to be back here at the Kaz Winery, where I had my wine awakening.

My prior wine experience was limited merely to ‘red or white’; I had no clue that there was an amazing array of varietals to be experienced. I knew that I liked red wine better than white wine and I knew that some wines cost more than others. I was a total wine noob (newbie).

One day, while on my way to one of my favorite Sonoma County parks, I passed by a small winery that I had passed a half dozen times in recent months. Each time I passed by, my brain filled in more details about the place. It dawned on me that this particular winery, called the Kaz Winery was infinitesimally smaller than the behemoth corporate wineries I passed to get to this park. That made me wonder, were wines made by a smaller winery better, or worse than those from the big boys? Or, were small-winery wines less refined or less drinkable? I was soon to learn that small winery wines could be better, and that less refined could be a great thing, indeed.

With some trepidation I decided to go to the tasting room. Would these winefolk speak a language of wine that would be over my head? Would they be snobby and pretentious? I mustered my courage and walked to the door – which I tried, stupidly, to pull open. Pulling on the door caused it to bang loudly because it was a sliding barn door. I felt I was an idiot for missing the overtly placed sign with a thick black arrow and the words, “Slide to Open”. Despite my embarrassment I pressed onward and finally slid the door open.

Inside the room I saw several people lined up at a bar. They looked happy and relaxed. So, too, did the people behind the counter. They did not look as I had imagined wine people to look. One of the women behind the counter welcomed me in by waving me up to the bar. She asked me if I had ever been in before. I sheepishly admitted that I had not. She set a glass down in front of me and asked me what I would like to try. I asked her to surprise me, and boy did she deliver! What followed was a around-the-world tour of seven Kaz wines! My brain exploded. I would never be the same again.

Pour after pour, I was encouraged to look at the wine, to notice it, to sniff it and, of course, to taste it. I was awestruck by the subtleties of some wines, the brashness of others. I asked questions, listened, and absorbed the wisdom imparted to me on this visit. Before this visit I had known simple things like, wines are made from many different types of grapes, but I never understood why or what the differences were. The world of wine was finally becoming less of a mystery and more of a journey.

By the end of my visit I was well on my way to a paradigm shift in my perception of wine. I realized that wine is something that can be serious, or fun (or both simultaneously). I realized that wine can be enjoyed by anyone, even me. It made me wonder about other wineries and their wines. Could wine get even better than this? It was this simple question, brought on by my initial experience that drives me to this very day.

Standing there, again, at the Kaz tasting bar, awash in the significance of the place, I felt a sense of respect, contentment, and purpose. That place, with those wines… That is where it all began!

Footnote :Kaz is a man with a mission of his own; He is driven to deliver big wines that don’t pussyfoot around. He also does so with a cheerfully irreverent sense of humor. He is part scientist and part court jester. While his image, and those on his wine bottles shout playfulness and good humor, his wines are serious… or, better put, sincere. Oh, and of course they’re always delicious!

Wine Spies Vineyard Check:

The location of the Saint Olof Vineyard in Lake County can be seen in this satellite photo.

Wine Spies Winery Check:

The Kaz Winery, however, can be seen in this satellite photo.

Tja, fast hätte ich über dem schönen Wetter heute vergessen, meinen Text abzuliefern. Wie ich an den fundamental schlechten Besucherzahlen meines Blogs erkenne, haben es viele andere auch nicht an den PC geschafft. Aber da Tom und ich zwei wirklich gute Weine getrunken haben, lohnt sich die kleine Pause im auch ganz angenehm kühlen Arbeitszimmer :-)

Wir hatten nämliche zwei Rosé-Pole, der eine hatte den Charakter eines Weißweins, mit ein paar roten Tönen, und der andere war schon ein Roter, aber eben nur ein bisschen leichter und frischer. Beide kamen nicht aus D, Ö, Südtirol, sondern der Helle vom anderen Ufer des Gardasees, bzw. der Dunkle gleich aus Spanien. Das rundet den Blickwinkel der Rallye vielleicht etwas ab.

Zu den Weinen. Der Chiaretto Rosa Mara von Costaripa stammt aus der Bardolino-Gegend, ist aber ein Garda Classico DOC von 2007. In der Cuveé mischen sich unverdrossen Gropello, Marzemino, Barbera und Sangiovese. Die Farbe ist helles Lachrot, der Duft eher dezent nach reife Erdbeeren, Himbeeren und eine leichte Würze. Die Frucht ist sehr fein und nicht marmeladig. Im Geschmack dominiert eine frische Säure, dazu kommt eine leichte Süße und ein feines Prickeln. Insgesamt rund und lang. Ich konnte weder Barbara noch Sangiovese deutlich erkennen, ganz klar schien mir hingegen die norditalienische Herkunft.

Der andere ist ein Somontano Rosado DO von Enate aus dem Jahr 2006, ein Rosé aus Cabernet Sauvignon. Der ist gleich viel dunkler, helles Rubinrot, und zeigt ein schönes Leuchten. Der Duft ist intensiv nach Erdbeere, Himbeere, aber auch dunklere Beeren, rote Johannisbeere. Dazu kommt eine deutliche Würze nach grünen Kräutern, Liebstöckel, Leder, leicht mineralisch und leicht marmeladig. Der Auftakt ist ebenfalls frisch, ebenfalls ein leichtes Prickeln, aber eine feine Tanninstruktur liegt drunter. Insgesamt rund und lang. Die Sorte kommt gut hervor.

Zufällig sind sich beide Weine in vielen Charakterzügen ähnlich: Die Frische, die Fruchtnoten, die Kohlensäure, aber der eine tendiert eben eher zu Weiß, der andere zu Rot. Der Chiaretto hatte die etwas feinere Frucht, während mir beim Rosado die sanfte Tanninbasis gefiel. Besser hätten wir die Auswahl nicht treffen können.